Läser just historikern Tore Prysers utmärkta tegelsten ”Hitlers Hemmelige Agenter”. Som handlar om det som det skrivits förvånansvärt lite om (enligt hans inledning. Boken är dock ett skräckexempel på fotnötter längst bak. Bläddringen fram och tillbaks gör att man kommer av sej i läsandet.
Klinkmann
Tamla Motown väcker nostalgi och fortfarande hörbart i bilens CD-spelare. Själv är jag dock stor vän av den elektrifierade bluesen med Muddy Waters, Howlin’ Wolf, BB King et al, och deras ”bättre”(??), yngre epigoner (rätt använt här?), som Peter Green, Eric Clapton, John Mayall m fl.